Work Text:
Tim står hukad på taket, halvt dold av en mjukt brummande hissmotor. Han iakttar sitt byte, ett gäng av skurkar nere på marken i hamnen. De har ingen aning om att han är där. Än.
Någon landar bakom honom. Nästintill ljudlös landning, men den som kommer vet mycket väl att man inte överraskar en brottsbekämpare i onödan. Mjuka stövlar bakom Tim skyfflar runt lite grus för att meddela sin närvaro. Klokt.
”Tack för att du kom, Nightwing,” hälsar han utan att vända sig om. Han vill inte tappa uppsikten över det som händer där nere, så han förbereder sig mentalt på det som kommer. Dick missar aldrig en chans att röra vid sin familj och mycket riktigt landar en varm hand på hans axel. Tim lutar sig mot Dicks hand, en knappt märkbar rörelse.
”Jag är bara glad att du ber om hjälp, lillebror.” Hur kan någon låta så innerlig och uppriktig, utan den minsta lilla antydan till sarkasm?
Tim har inte samma förmåga, och han kan inte låta bli att vända sig mot sin bror när han svarar. ”Ska du säga. Du skulle blivit skjuten i dina civilkläder om inte Oracle hade gripit in.” Han låter spydig utan att egentligen vilja vara det. Ett lillebrorsprivilegium, antar han.
Dick skrattar lite generat och gnuggar sig över nacken, en nervös gest som han inte lyckats träna bort hur mycket han än försöker. ”Vi borde ha övningar för hela familjen.”
”Det vore kanske inte en dum idé.”
Tim fokuserar på fallet han arbetar med. Han drar ett djupt andetag, tar mentalt på sig Red Robins mantel, och lämnar Tim Drake instängd i en liten låda i sin hjärna. "Rapportera," säger hans inre Batman. ”Jag trodde gubbarna där nere smugglade droger, men idag såg jag dem låsa in tre flickor i en container. De är bara fyra, med handeldvapen men inte automatvapen. Jag skulle kunna ge mig på dem ensam, men jag är inte säker på att jag skulle kunna rädda flickorna samtidigt.”
”Bra tänkt,” svarar Nightwing, med samma tonläge. Deras erfarenhet tar över. Nightwing har gjort det här i femton år och Red Robin i fem år. De är samkörda och vältränade. Det behövs bara enstaka ord för att planera, och sedan ger de sig av.
Red Robin svingar sig ned, och innan skurkarna ens har sett honom har han landat med fötterna först på Nummer Etts huvud och slagit ut Nummer Två med sin bo-stav. De två som fortfarande står på benen vänder sig mot honom. Ett nybörjarmisstag. Nightwing hoppar från sin lina med en perfekt trippelvolt. Han landar med knäna mot ryggen på Nummer Tre, och det knakar till. Nummer Fyra möts av en bo-stav mot halsen från höger sida och en elektrifierad escrima från vänster.
”Var är din chef?” frågar Red Robin, med förrädiskt lugn i rösten. Nummer Fyra pekar mot hamnens vakttorn, men klarar inte att säga något. Han verkar livrädd. ”Varsågod,” säger han till Nightwing, med en minimal bugning.
”Efter dig,” blir svaret, även här med en bugning.
”Jag insisterar,” säger Red Robin, nära att skratta.
Nightwing ler, och det är både vackert och skrämmande. Det är inte hans vanliga humor eller glädje, utan det är något rubbat, något vansinnigt som lyser igenom. Han säger inget mer, utan ger Nummer Fyra en elchock som knockar ut honom och får honom att kissa på sig.
Tur att Red Robins stav och dräkt är isolerade.
Nightwing gestikulerar mot vakttornet, men Red Robin skakar på huvudet. Istället pekar han ut en container. De springer dit båda två och sparkar upp låset. Inne i containern sitter tre flickor, förmodligen i tolvårsåldern. De är barfota, bundna till händer och fötter, och har munkavlar av smutsiga trasor. Två av dem har spår av tårar längs kinderna, men den tredje verkar inte ha gråtit. Hon stirrar ut i intet med tomma ögon. När de ser siluetterna av sina räddare i dörren börjar de skrika, men munkavlarna dämpar ljudet och allt som hörs är ett skrämt mumlande.
Nightwing går ned på knä och tar fram sin varmaste, mest pålitliga ”lugna ner vettskrämda personer”-röst. ”Ingen fara, de kan inte göra er illa. Vi ska hjälpa er hem. Vi ska se till att ni får vård.”
Det här var anledningen att Red Robin hade bett just Nightwing om hjälp. Ingen annan är lika bra på den rösten. Han går undan från containerns öppning. Rationellt sett bör det vara lättare för flickorna om det är en man, inte två, som står där. Han slår på sin kommunikator och tar fram rapportrösten en gång till. ”RR här, i Norra Hamnen. N och jag har räddat tre barn från ett trafficking-gäng. Vi behöver assistans med att få dem till sjukhuset och sedan hem. Inga masker, de är livrädda. Jag tar mig an bossen.”
Oracle svarar på en gång. ”Ambulanser och polis på väg mot era spårare. Red Robin, vänta på förstärkning.”
Han stänger av kommunikatorn igen, och låtsas att han inte hade hört det sista.
Vakttornet ligger i andra ändan av hamnområdet, och det har en snurrande strålkastare. Han springer mot tornet genom skuggorna, duckar mellan containers och håller sig undan ljuskäglan. Tyvärr döljer ljuset chefens kontor, men han har sett en muskelknutte avteckna sig i siluett. Tornet är inte stort, och det vore svårt att få in mer än två-tre personer i kontoret. Säg fyra, om man räknar högt. Oavsett hur många de är, så är trängseln något som talar till hans fördel om han kan överraska dem. Staven är inte det bästa vapnet när det är trångt, och han önskar att han hade lånat Nightwings escrimas. För sent nu. Han siktar på toppen av vakttornet med sin änterhake och smäller sönder fönstret med sin stav när han är på väg upp. I samma svep knockar han ut den livvakt som han hade sett. Föga förvånande fanns det fler, men det verkar bara vara en till och så chefen. Den andra livvakten får in en elak känga mot hans vänsterflank.
”Det är nu jag skulle säga ’Aj, min mjälte,’ om jag hade någon,” säger han, bara lite andfådd. Det var tydligen absurt nog för att stoppa anfallet. Muskelknutten stannar till och tittar på Red Robin som om han vore helt knäpp. ("Otillräckligt med data för att besvara frågeställningen," säger en röst inne i hans huvud. Rösten låter som en kombination av hans egen och Batmans.) Pausen ger honom en chans att hoppa upp och sparka livvakten i skrevet, med mycket god effekt.
Tyvärr har pausen också gett bossen en chans att reagera, och Tim stirrar in i en pistolmynning. Fan. Fan, fan, fan. Han hoppas att gubben gillar monologer.
"Jobba i Gotham, säger de. Det är ingen som bryr sig om ungar i Gotham, säger de. Men det är ingen som säger något om hur många jävla masker som jobbar i Gotham. Jag är så förbannat less på att ränna in i er vart jag än går. Svart mask, röd mask, lila mask, grön mask, överallt en ny jävla mask som lägger sig i. Vad fan håller ni på med här egentligen? Är det en sekt eller något? Förökar ni er bakom ryggen på hårt arbetande folk? Man borde fan utrota alla förbannade jävla masker i Gotham."
”Tänk så bra att jag är från Blüdhaven, då!” säger Nightwing när han hoppar ned från taket och landar med låren runt bossens hals.
(Tim har sett Dick klämma sönder vattenmeloner med låren, när det var en viral utmaning, och internet ville bara inte sluta törsta efter honom på flera månader.)
Bossen börjar bli blå om läpparna och försöker desperat smälla till Nightwing, men hans rörelser är svaga och okoordinerade. Pistolen ligger bortglömd på golvet, så Red Robin konfiskerar den snabbt. Han skyndar sig att bakbinda bossen, och önskar att han hade de där smutsiga gamla trasorna för att använda som munkavle. En avriven skjortärm får duga.
***
En timme senare har oväsendet lagt sig. De sitter på Tims utsiktsplats, med benen dinglande från taket. Dick har på något sätt hunnit köpa burritos (vegetarisk åt Tim och kyckling åt sig själv). De har tagit av sig sina masker och lagt undan sina vapen, men uniformerna är fortfarande på. Mellantinget mellan Red Robin och Nightwing versus Tim och Dick är något speciellt, något ömtåligt. Han tänker på åren då han följde Batman och Robin och fotade dem i hemlighet. Det här ögonblicket skulle ha varit ett perfekt foto, med fullmånen bakom dem. Hans action-foton är fantastiska, men de bilder han oftast tar fram för att titta på är de som visar den mer mänskliga sidan av hjältarna.
”Jag skulle ha väntat på förstärkning,” säger han tyst.
”Jo. Du gjorde en Robin.”
Tim skrattar inte, utan det är mer en road liten fnysning. ”Jag gjorde en Robin. Undrar när vi ska lära oss?”
”Kommunikationsträning och övningar i att be om hjälp för hela familjen,” säger Dick. Han låter tystnaden ta över ett tag, och det är den bästa stunden på hela natten. Han lägger armen om Tim, och drar honom närmare. Hans muskler, slanka men solida, gör att det känns tryggt, som ett tyngdtäcke. ”Du vet," fortsätter han, "du skrämmer mig när du skämtar om din mjälte. Du har blivit av med ett helt organ—-”
”Ett icke-vitalt organ,” avbryter Tim.
”Ett helt organ,” säger Dick bestämt. ”Du är lite ömtåligare än vi andra.”
”Jag är infektionskänslig, Dick, inte ömtålig. Jag tror till och med att jag kan ta mer stryk, eftersom jag inte har någon mjälte som kan gå sönder.”
”Tim…” En lång paus till. "Du är infektionskänslig, och det innebär att du behöver ta hand om dig mer än vad du gör. Du vet, och jag vet, att brist på sömn och dålig kost sänker immunförsvaret."
Tim säger inget mer. Han skulle kunna dra upp Dicks sömnbrist, som troligen är värre än hans egen, men han orkar inte gräla. Det är trevligt att någon tänker på honom.
De sitter där ett tag, och lutar sig mot varandra. Som bröder gör, antar Tim. Han hade aldrig några syskon när han var barn, och sedan fick han hela Bat-familjen, med alla deras komplicerade relationer. Han hade ritat ett diagram någon gång, med alla som har försökt döda varandra och alla som har avsagt sig familjen helt innan de kom tillbaka. När han visade det för Bart ryckte han bara på axlarna och tyckte att det lät som helt normala syskonrelationer.
Dick reser sig upp för att gå, men kastar ur sig en sista replik. ”Du är i alla fall något unikt. Hjälte utan mjälte!”
Han kacklar över sin dåliga ordvits, och hoppar ned från taket. Tim kastar grus mot honom, men missar. Han vet inte egentligen hur mycket han försökte pricka honom.